Lucia on road
Hej kompisar!
Förra lördagen så körde vi framträdande nummer 50, vårt sista luciatåg. Det har varit en helt galen upplevelse, med så goa människor så det inte är riktigt klokt! Vi har levt och andats lucia i två veckor, så bloggen fick läggas åt sidan helt. Min tränare fick äran att mocka och rida Brutus ett par dagar då jag helt enkelt inte hade tid till annat än att sjunga. Vi har fått så himla fint mottagande av Lions här i Vänersborg, de som roddade hela cirkusen. När vi kom på morgonen så fick vi äta frukost och fjanta av oss lite, sedan sjöng vi upp och så åkte vi till första föreställningen. Sedan var det väldigt olika om vi hade några timmar mitt på dagen då vi var lediga och var i vårt ”högkvarter” och sov, eller om vi körde hela dagen. I vilket fall så fanns det alltid lagad lunch till oss när vi kom tillbaka mitt på dagen, och vi kunde lägga oss och sova en stund eller glo på tv fram till nästa föreställning. En dag så gick de andra tjejerna och lade sig, så jag satt med två gubbar från Lions och drack kaffe (jag drack dock Oboy) och tittade på längdskidor. Epic moment. Sedan fick vi skjuts till dörren på nästa ställe, och sedan kunde de köra oss tillbaka till högkvarteret för vila och till exempel fika. En kväll så hade vi sista föreställningen sent och nästa tidigt på morgonen, så då fick vi sova över hemma hos två av Lions-människorna! Så.himla.mysigt!
Föreställningarna, eller luciatågen, var på väldigt blandade platser. Den 2 december hade vi kröning för goa Isabella som är Lucia, och det var inför en fullsatt kyrka. Vi hade en stor gospelkör bakom oss, och galet mycket folk framför oss i publiken. Mitt solo sket sig totalt, jag skämdes så jag höll på att avlida. Men detta fick jag ta igen senare. I ungefär två timmar stod vi upp och sjöng och grejade, lyssnade på tal, hade en högtidlig cermoni och var allmänt pampiga.
Sedan så har vi besökt diverse arbetsplatser (typ Gatuenheten klockan 07.00), aktiva seniorer, PRO, Seniorernas Hobbyslöjd, Länsförsäkringar, och en hög med sjukhem och ålderdomshem. På Länsförsäkringar så flippade min röst ur totalt, det knäppaste jag varit med om i röstväg tror jag. Jag fick ingen luft! Jag kunde bara andas genom näsan upptäckte jag efter ett tag, genom halsen gick det bara inte. Det påverkade såklart sången, så jag svajade ordentligt på tonerna. Men äsch. Jag hade tagit astmaspray precis innan, och jag vet inte om det var den som hittade på något fuffens med halsen? För någon timme senare så var allt som vanligt och jag kunde sjunga normalt. Knäppt. Vi lussade också inne på Ica. Ja, inne på Ica. Bland all mat. Först stod vi vid delikatessen, och sedan vid fruktavdelningen. Helknäppt. Vi var också på Blomsterhallen, och jag var så tacksam över att vi stod bland en massa krukor och inte bland blommorna. Jag är nämligen väldigt allergisk mot doftande blommor, så jag varnade de andra i min stämma om att de skulle vara tvungna att ta i om jag inte fick någon luft på grund av de där små illbattingarna till växter.
Det som var mest spännande och mest gripande var dock de öppna- och slutna anstalterna och rättspsyk. På den öppna anstalten så stod det en cool kille längst bak i rummet med benet sådär coolt upp mot väggen ni vet. När vi sjungit en stund så såg en att han kämpade med att inte gråta, och i slutet av tåget så satt han ner på golvet med händerna för ansiktet. Jag tyckte så synd om honom, han försökte hålla sitt sken och sin image uppe, men till slut så satt han ner och grät. Vad jobbigt att behöva vara sådär cool! Inne på de slutna anstalterna så hade vi väktare precis intill oss, men även där satt det folk med häftig image och grät. En kille läxade upp en annan dessutom, så himla roligt! Någon sa något, och en cool grabb hytte med fingret mot sin polare som om han sa ”HÅÅÅLL KÄFTEEEEEN!!”. Rättspsyk var också ganska gripande. Jag trodde inte att vi nådde fram, för det fanns inga som helst uttryck eller liksom respons från publiken. Men jag fick ett sms senare som skulle visa det motsatta. Jösses.
Vi var också på ett asylboende två gånger. Första gången så var det fullpackat i publiken, och det var så kul att se publikens reaktioner! De kan nästan ingen svenska, men ändå så applåderade de ivrigt när vi läst verser på svenska, och de klappade med till våra ”svängigare” låtar. Efter så stod vi säkert i en halvtimme och tog en massa kort med allihopa. Det började med att vi tog kort tillsammans med barnen som bodde där, sedan blev det ungdomar, och till sist så stod vi med de gamla och tog selfies. Till slut så fick vi nästan rusa därifrån för att hinna med nästa framträdande. Snudd på Hollywood-kändisar, yao! Nästa gång vi var där så var det massor av folk i publiken som vi kände igen sedan förra framträdandet. Så kul att de ville se oss igen!
Vi har haft det helt fantastiskt tillsammans, och jag räknade väl kanske med att folk skulle berömma oss som kör någon gång i alla fall.. För vi låter faktiskt riktigt bra! Men jag hade inte räknat med den respons som vi fick. Dessutom att JAG fick sådan respons hade jag inte räknat med. Folk kom fram till mig och berömde MIN röst, och att JAG var duktig! Det känns så sjukt, jag som tvivlar så på mig själv, och så kommer främlingar fram och säger att jag sjunger helt fantastiskt. Det är svårt att ta in. Det hände varje dag, och jag trodde att folk skämtade och drev med mig… Men så var tydligen inte fallet. Folk kom fram och klappade mig på axeln och sa saker som ”fantastisk röst”, ”din röst är då inte att leka med!”, ”vilken pipa!” och att ”din röst är en gudagåva”. Förstår ni chocken? Det känns nästan patetiskt att skriva allt det här, men jag blir så himla glad över att folk faktiskt kom fram till mig! ♥ En kväll kom det dessutom ett SMS från rättspsyk; ”Patienterna på Brinkåsen tyckte att den rödhåriga tjejen i lussetåget var outstanding. Dom bara pratade om hur bra och fint hon sjöng”. Så himla fint! Dessutom så många att hela lusse-tåget var det vackraste de hört, och en blir så glad! Jag sitter nästan och flinar bara jag skriver det… Tjejer, om ni läser detta: VI ÄR BÄST!
Jag har haft två helt fantastiska veckor, som jag aldrig någonsin kommer att glömma bort! Fina nya vänner, massor av erfarenheter, och vi har varit på ställen som vi inte ens visste fanns. Diverse ordar till exempel, som satt i stora ekande rum med vita handskar och svärd i händerna under tiden vi sjöng. Jag får nästan skriva ett till inlägg om detta…
Jag ska försöka avsluta detta inlägg, men så är det ju så att Lucia On Road inte är över. Vi har en planerad konsert i januari, men sedan så har vi planer att fortsätta ännu mer. Vad vi ska göra vet jag inte riktigt, men för att inte missa oss så är det en bra idé att följa oss på Instagram! http://instagram.com/luciaonroad/
En sista bild hinner vi med. Förstår ni peppen hos mig när vi fick ett omklädningsrum med Ola på väggen? Pepp i livet!
