Allt är bra nu
Smörjer in benen i brun utan sol. Benen är randiga efter helgen i Kungsham. Jag tog aldrig av mig shortsen, så brännan blev en bonnebränna fast tvärt om. Tar en ny tub med färgbomb från skåpet, och böjer mig fram över handfatet. Låter den bruna massan smälta in i håret, och jag känner ett sting av oro när jag ser hur brunt håret blir. Jag virar handduken från Lanzarote runt huvudet, det är den där handduken med en karta över ön på, och som har ett hål i ena hörnet. Handduken jag fick av min farmor senaste gången vi var utomlands tillsammans, om en inte räknar med Danmark. Jag smörjer in ansiktet med någon jävla hudkräm jag fick i Elle, och släcker sedan lampan och går ut. Jag slöläser några bloggar. En hästblogg som rapporterar resultat från en tävling. En vintageblogg som visar en ny klänning. Skriver "vintage" i sökraden på Tradera för säkert tusende gången, och jag bara väntar på att det ska gå frammåt. Tiden. Efter en alldeles för lång tid sköljer jag ur bomben ur håret, det vita badkaret färgas brunlila. Jag får en klump i magen, och nyper mig i handleden. Fan. Håret har blivit brunt, rött och lila. Inte uppdelat som en dalmatin eller en misslyckad fjortisfärgning, men som ett kaos av färg. Alla färger blandade, till en färg som påminner mig om förr i tiden. Jag sätter upp håret i handduken igen, och släcker lampan igen.
Jag sätter mig i mormor och morfars röda bil. Jag får låna den under veckan som de är bortresta. Jag åker mot Bellbox för att skaffa min braiga färg. Den är slut, och kommer inte igen. Aldrig någonsin, eller kanske om en vecka. De vet inte, jag vet inte. Jag går vidare. Inte på Kicks. Går till en sallong. Bingo! Betalar mycket mer än jag brukar, men det får det vara värt. Går vidare till Ica, och köper deras billigaste schampo. 10 kronor för en halv liter. Åker hem, och tvättar håret många gånger om. Den brunlila färgen flyter fram över golvet, och mitt mod går upp en smula,. Håret blir som svinto, men jag bryr mig inte. Det går att fixa. Kletar in den nya bomben, bomben som påminner lite om ketschup eller om blod i färgen. Känner mig glad och hoppfull, sätter mig i den röda skinnsoffan i vårt beige vardagsrum, och lagar en klänning vars sömmar har spruckit av att dansa. Klänningen som sprack på bålrundan med klassen, som jag varken orkade tvätta eller laga när jag kom hem. Så den har bara hängt på sin galge.
Sköljer ur håret. Slänger klänningen i tvätten. Allt är bra nu.
Pelargonerna blommar i Europas mörker
Det är kväll. Det regnar ute. Jag tar fram min Husmoderntidning, och börjar läsa. En norsk mor måste kämpa så pass ensamt och bittert. Nu tar vi vara på garnresterna. Lite kött, mycket smak. Beredskapsmän som offrades. Det växer en klump i magen, rysningar går över armarna. Jag känner obehaget sprida sig genom kroppen, och plötsligt är jag inte i min säng år 2014, jag är i världen år 1943. Jag läser om hur jag ska spara och ransonera, hur jag ska använda garnresterna och hur jag ska laga mat på lite kött.
Jag tänker på människorna ute i kriget, ute i världen. Jag tänker på nazismen. I mitt fönster står mina rosa mårbackapelargoner. De blommar mitt i europas mörker. Jag tittar upp från min tidning, ut i mörkret. Rynkar pannan och blundar. Jag känner skräcken och stressen. Nu, när som helst. Snart kan de vara här. Kriget. Männen i trasiga uniformer. Skräcken i deras ansikten. Bomberna faller, liv och familjer krossas.
Jag lägger i från mig tidningen på golvet. Jag sträcker mig efter min vita IKEA-sänglampa, och släcker den. Jag är tillbaka år 2014. Jag somnar med en klump i magen. 
20 år
Idag är det 20 år sedan Kurt Cobain dog. Av någon anledning så vill jag skriva "tog självmord" istället för "dog", det känns liksom inte som om han dog. Han valde det själv. Han ville dö, han råkade inte dö, han valde det aktivt. Jag såg dokumentären om honom som gjordes för 10 år sedan, den gick på SVT2, och jag tyckte att det var obehagligt. Det kändes komersiellt. 
Ph; Google
Ph; Google