fiasvintage.blogg.se

Hej kompisar!

Förra lördagen så körde vi framträdande nummer 50, vårt sista luciatåg. Det har varit en helt galen upplevelse, med så goa människor så det inte är riktigt klokt! Vi har levt och andats lucia i två veckor, så bloggen fick läggas åt sidan helt. Min tränare fick äran att mocka och rida Brutus ett par dagar då jag helt enkelt inte hade tid till annat än att sjunga. Vi har fått så himla fint mottagande av Lions här i Vänersborg, de som roddade hela cirkusen. När vi kom på morgonen så fick vi äta frukost och fjanta av oss lite, sedan sjöng vi upp och så åkte vi till första föreställningen. Sedan var det väldigt olika om vi hade några timmar mitt på dagen då vi var lediga och var i vårt ”högkvarter” och sov, eller om vi körde hela dagen. I vilket fall så fanns det alltid lagad lunch till oss när vi kom tillbaka mitt på dagen, och vi kunde lägga oss och sova en stund eller glo på tv fram till nästa föreställning. En dag så gick de andra tjejerna och lade sig, så jag satt med två gubbar från Lions och drack kaffe (jag drack dock Oboy) och tittade på längdskidor. Epic moment. Sedan fick vi skjuts till dörren på nästa ställe, och sedan kunde de köra oss tillbaka till högkvarteret för vila och till exempel fika. En kväll så hade vi sista föreställningen sent och nästa tidigt på morgonen, så då fick vi sova över hemma hos två av Lions-människorna! Så.himla.mysigt!

Föreställningarna, eller luciatågen, var på väldigt blandade platser. Den 2 december hade vi kröning för goa Isabella som är Lucia, och det var inför en fullsatt kyrka. Vi hade en stor gospelkör bakom oss, och galet mycket folk framför oss i publiken. Mitt solo sket sig totalt, jag skämdes så jag höll på att avlida. Men detta fick jag ta igen senare. I ungefär två timmar stod vi upp och sjöng och grejade, lyssnade på tal, hade en högtidlig cermoni och var allmänt pampiga.

Sedan så har vi besökt diverse arbetsplatser (typ Gatuenheten klockan 07.00), aktiva seniorer, PRO, Seniorernas Hobbyslöjd, Länsförsäkringar, och en hög med sjukhem och ålderdomshem. På Länsförsäkringar så flippade min röst ur totalt, det knäppaste jag varit med om i röstväg tror jag. Jag fick ingen luft! Jag kunde bara andas genom näsan upptäckte jag efter ett tag, genom halsen gick det bara inte. Det påverkade såklart sången, så jag svajade ordentligt på tonerna. Men äsch. Jag hade tagit astmaspray precis innan, och jag vet inte om det var den som hittade på något fuffens med halsen? För någon timme senare så var allt som vanligt och jag kunde sjunga normalt. Knäppt. Vi lussade också inne på Ica. Ja, inne på Ica. Bland all mat. Först stod vi vid delikatessen, och sedan vid fruktavdelningen. Helknäppt. Vi var också på Blomsterhallen, och jag var så tacksam över att vi stod bland en massa krukor och inte bland blommorna. Jag är nämligen väldigt allergisk mot doftande blommor, så jag varnade de andra i min stämma om att de skulle vara tvungna att ta i om jag inte fick någon luft på grund av de där små illbattingarna till växter.

Det som var mest spännande och mest gripande var dock de öppna- och slutna anstalterna och rättspsyk. På den öppna anstalten så stod det en cool kille längst bak i rummet med benet sådär coolt upp mot väggen ni vet. När vi sjungit en stund så såg en att han kämpade med att inte gråta, och i slutet av tåget så satt han ner på golvet med händerna för ansiktet. Jag tyckte så synd om honom, han försökte hålla sitt sken och sin image uppe, men till slut så satt han ner och grät. Vad jobbigt att behöva vara sådär cool! Inne på de slutna anstalterna så hade vi väktare precis intill oss, men även där satt det folk med häftig image och grät. En kille läxade upp en annan dessutom, så himla roligt! Någon sa något, och en cool grabb hytte med fingret mot sin polare som om han sa ”HÅÅÅLL KÄFTEEEEEN!!”. Rättspsyk var också ganska gripande. Jag trodde inte att vi nådde fram, för det fanns inga som helst uttryck eller liksom respons från publiken. Men jag fick ett sms senare som skulle visa det motsatta. Jösses.

Vi var också på ett asylboende två gånger. Första gången så var det fullpackat i publiken, och det var så kul att se publikens reaktioner! De kan nästan ingen svenska, men ändå så applåderade de ivrigt när vi läst verser på svenska, och de klappade med till våra ”svängigare” låtar. Efter så stod vi säkert i en halvtimme och tog en massa kort med allihopa. Det började med att vi tog kort tillsammans med barnen som bodde där, sedan blev det ungdomar, och till sist så stod vi med de gamla och tog selfies. Till slut så fick vi nästan rusa därifrån för att hinna med nästa framträdande. Snudd på Hollywood-kändisar, yao! Nästa gång vi var där så var det massor av folk i publiken som vi kände igen sedan förra framträdandet. Så kul att de ville se oss igen!

Vi har haft det helt fantastiskt tillsammans, och jag räknade väl kanske med att folk skulle berömma oss som kör någon gång i alla fall.. För vi låter faktiskt riktigt bra! Men jag hade inte räknat med den respons som vi fick. Dessutom att JAG fick sådan respons hade jag inte räknat med. Folk kom fram till mig och berömde MIN röst, och att JAG var duktig! Det känns så sjukt, jag som tvivlar så på mig själv, och så kommer främlingar fram och säger att jag sjunger helt fantastiskt. Det är svårt att ta in. Det hände varje dag, och jag trodde att folk skämtade och drev med mig… Men så var tydligen inte fallet. Folk kom fram och klappade mig på axeln och sa saker som ”fantastisk röst”, ”din röst är då inte att leka med!”, ”vilken pipa!” och att ”din röst är en gudagåva”. Förstår ni chocken? Det känns nästan patetiskt att skriva allt det här, men jag blir så himla glad över att folk faktiskt kom fram till mig! ♥ En kväll kom det dessutom ett SMS från rättspsyk; ”Patienterna på Brinkåsen tyckte att den rödhåriga tjejen i lussetåget var outstanding. Dom bara pratade om hur bra och fint hon sjöng”. Så himla fint! Dessutom så många att hela lusse-tåget var det vackraste de hört, och en blir så glad! Jag sitter nästan och flinar bara jag skriver det… Tjejer, om ni läser detta: VI ÄR BÄST!

Jag har haft två helt fantastiska veckor, som jag aldrig någonsin kommer att glömma bort! Fina nya vänner, massor av erfarenheter, och vi har varit på ställen som vi inte ens visste fanns. Diverse ordar till exempel, som satt i stora ekande rum med vita handskar och svärd i händerna under tiden vi sjöng. Jag får nästan skriva ett till inlägg om detta…

Jag ska försöka avsluta detta inlägg, men så är det ju så att Lucia On Road inte är över. Vi har en planerad konsert i januari, men sedan så har vi planer att fortsätta ännu mer. Vad vi ska göra vet jag inte riktigt, men för att inte missa oss så är det en bra idé att följa oss på Instagram! http://instagram.com/luciaonroad/

 
En sista bild hinner vi med. Förstår ni peppen hos mig när vi fick ett omklädningsrum med Ola på väggen? Pepp i livet!

 

Som vanligt så gick det sådär med det här med att blogga på vintage-bloggen! Det har gått riktigt dåligt även på hästbloggen, men jag har faktiskt lucia att skylla på. Jag ska skriva ett separat inlägg om denna fantastiska upplevelse, lilla familjen kaos! ♥

Idag vid 15-tiden så blev det officiellt jullov, för då gick de sista kiddosarna hem, och jag kunde städa av och låsa alla dörrar och släcka alla lampor. Det är lite "I got the poooower" känsla att gå omkring i en tom skola där jag har nyckeln till allt. Hur som så låste jag in alla datorer i kassaskåpen, och så var det bara att spärra ytterdörren och ta cykeln hem. Väl hemma så fixade jag och brorsan de sista julklapparna, och så dekorerade jag pepparkakshuset. Sedan käkade jag middag, mamma hade lagat Karolines göttbullar! Supergoda, jag ska länka receptet till er när jag hittar det.

 

Lite för sent så åkte jag och Linnea hem till vår mycket saknade vän Hanna som numera bor i London. Himla kul att träffas! Vi pratade hur länge som helst kändes det som, drack te och käkade lussebullar. Dessutom så fick jag en himla fin sak av Hannas syster, en Elna symaskin som är från början av 50-talet! Jag blev så himla glad att jag inte riktigt visste vart jag skulle ta vägen, och så frågade jag ungefär hundra gånger om hon var säker på att hon ville ge bort den. Min mormor var slöjdlärare och har stenkoll på symaskiner från alla möjliga årtionden, så hon ska få ta sig en kik på maskinen så att jag inte gör något fel. Det är en sådan där fin makapär som inte har fotpedal att gasa med, utan en slags spak som en styr med hjälp av knäna. Dessa vet jag var väldigt populära i slutet av 50-talet och i början av 60-talet, och alla moderna tvättstugor skulle förses med manglar som hade denna styrning med hjälp av knäet istället för handen eller foten. Jag ska fota och visa, såklart!

 

Smörjer in benen i brun utan sol. Benen är randiga efter helgen i Kungsham. Jag tog aldrig av mig shortsen, så brännan blev en bonnebränna fast tvärt om. Tar en ny tub med färgbomb från skåpet, och böjer mig fram över handfatet. Låter den bruna massan smälta in i håret, och jag känner ett sting av oro när jag ser hur brunt håret blir. Jag virar handduken från Lanzarote runt huvudet, det är den där handduken med en karta över ön på, och som har ett hål i ena hörnet. Handduken jag fick av min farmor senaste gången vi var utomlands tillsammans, om en inte räknar med Danmark. Jag smörjer in ansiktet med någon jävla hudkräm jag fick i Elle, och släcker sedan lampan och går ut. Jag slöläser några bloggar. En hästblogg som rapporterar resultat från en tävling. En vintageblogg som visar en ny klänning. Skriver "vintage" i sökraden på Tradera för säkert tusende gången, och jag bara väntar på att det ska gå frammåt. Tiden. Efter en alldeles för lång tid sköljer jag ur bomben ur håret, det vita badkaret färgas brunlila. Jag får en klump i magen, och nyper mig i handleden. Fan. Håret har blivit brunt, rött och lila. Inte uppdelat som en dalmatin eller en misslyckad fjortisfärgning, men som ett kaos av färg. Alla färger blandade, till en färg som påminner mig om förr i tiden. Jag sätter upp håret i handduken igen, och släcker lampan igen.

 

Jag sätter mig i mormor och morfars röda bil. Jag får låna den under veckan som de är bortresta. Jag åker mot Bellbox för att skaffa min braiga färg. Den är slut, och kommer inte igen. Aldrig någonsin, eller kanske om en vecka. De vet inte, jag vet inte. Jag går vidare. Inte på Kicks. Går till en sallong. Bingo! Betalar mycket mer än jag brukar, men det får det vara värt. Går vidare till Ica, och köper deras billigaste schampo. 10 kronor för en halv liter. Åker hem, och tvättar håret många gånger om. Den brunlila färgen flyter fram över golvet, och mitt mod går upp en smula,. Håret blir som svinto, men jag bryr mig inte. Det går att fixa. Kletar in den nya bomben, bomben som påminner lite om ketschup eller om blod i färgen. Känner mig glad och hoppfull, sätter mig i den röda skinnsoffan i vårt beige vardagsrum, och lagar en klänning vars sömmar har spruckit av att dansa. Klänningen som sprack på bålrundan med klassen, som jag varken orkade tvätta eller laga när jag kom hem. Så den har bara hängt på sin galge.

Sköljer ur håret. Slänger klänningen i tvätten. Allt är bra nu.

Om kläder kunde prata. Ett tal skrivet för att hållas för min klass i åk 3 på BirgerSjöberg gymnasiet. Högsta betyg, stolt tjej. Nu tänkte jag publicera det här för er! ___________________________________________________________________________________________

 

Ärade medlemmar i denna högt aktade klubb. Vet ni vad som är så häftigt med Vintage, och gamla kläder? Det vet inte jag heller. Jag har försökt fråga en klänning en gång, men jag fick inget svar. Antingen så var denne dryg och lite överklass bara för att hen hängde där på en galge och blickade ut över nejden, eller så kände den att det inte var en pratig dag just den dagen.

Men om kläder kunde prata. Vad skulle de säga då? Tänk om jag en dag går in i min garderob, och den blommiga femtiotalsklänningen började berätta om sitt liv. Långsamt skulle den börja forma ord med hjälp av knapparna och slagen, och på stel knackig gammelsvenska skulle den berätta. Berätta om sommaren på dansbanan 1954. Den sommaren när klänningen dansade Lindyhop, den sommaren när Elvis Presley släppte sin första skiva på Sun Records. Om en blommig efterkrigstid där man kände att allt var möjligt. Det var möjligheternas möjlighet, allt som under 40-talet varit stramt och tråkigt skulle klänningen se tillbaka på och skratta. Om kläder kunde prata så kanske den skulle säga så.

Om kläder kunde prata. Vad har min rosavita fyrtiotalskjol varit med om? Jag har inte en aning. Jag kan bara gissa, fantisera, och tänka på svunna tider. Har kjolen varit med på ägarinnan på jobbet, och sedan tagit en tur på stan? Eller överlevde hon ens kriget? Kanske försvann hon mystiskt! Kjolen kanske var det enda som fanns kvar av henne en dag, prydligt hopvikt på den där stolen i köket. Man kanske trodde att hon gått för att handla något nödvändigt för kvällens middag, hon kanske hade gått till biografen för att beskåda ”Husmors filmer” som var populära på den tiden, eller hon hade kanske helt enkelt promenerat över till Petterssons för att dricka kaffe.

Kanske var det en ensam kvinna där ingen märkte av att hon var borta förrän på måndag morgon då hon saknades i telefonväxeln. Då kunde hon ha hunnit med att ta sig ända till sin syster i Piteå.

Eller så kanske hon var gift. Kanske letade hennes man efter henne, och kontaktade polismästaren i stan. De kanske gjorde världens största räddningsaktion, men i själva verket hade hon stuckit från sin taskiga man för att bo med en kvinna.

Om hon hade barn så kanske det är kjolen som är det enda minnet de hade av mamma. De kanske vårdade den och tog hand om den, och sedan när de inte orkade hålla husrum för kjolen längre så fick den flytta in hemma hos mig.

Eller tänk om jag köpte en klänning som får flytta in i min garderob. Helt plötsligt sprätter den till och tittar storögt på en av dem som redan hänger där. Det var en polare från förr, de hade hängt i samma garderob på det ljuva sextiotalet, och sedan varit ifrån varandra. Vilket tårfyllt ögonblick. Kanske skulle de säga ”Tjenare sörru, vad har du för dig då?” ”Jovars, jag hänger här i krokarna” (obs, skämt) Om kläder kunde prata. Då kanske de skulle dra en dålig ordvits.

Om kläder kunde prata. Skulle de då be oss att tänka en gång till? Skulle de be oss om att inte konsumera sönder jorden? Skulle de säga ”nej, du har redan ett par jeans. Du behöver inte ett par till”. Skulle de hoppa ur våra händer på väg till kassan, och skrika ”täääänk på joooorden” i falsett och rusa tillbaka mot sin galge. Om man lite förvånat skulle lomma efter brallorna så skulle de springa så fort de bara kunde, och så fort att de låg ner i svängarna och nästan tappade balansen från det bruna linoleumgolvet. 

Om kläder kunde prata så skulle jag fråga vad som hänt brudklänningen från sent femtiotal med guldprickar på, varför det finns en reva på den vänstra sidan i tyllet. Men den hänger bara där. Jag får istället fantisera över tragik och inställda bröllop där bruden springer igenom en skog och träden fastnar i hennes klänning och river den i småbitar. Helst ska hon springa barfota också, så att det blir extra romantiskt.

Men kläder kan inte prata. Det kanske är tur, då hade vi inte haft något att fundera över. Vi hade inte kunnat fantisera om varma sommarnätter, varför det fanns ett lönnfack insytt i kjolen för att gömma hemliga saker i, eller varför det finns en reva i tyllen. Om kläder kunde prata, och jag inte behövt undra. Då hade jag haft dålig fantasi.

Jag ÄLSKAR melodifestivalen. Eller Schlagern. Jag envisas med att det för Schlagern, för det är det riktiga och gamla namnet. Jag är inte alls kärringen mot strömmen. Inte alls. Jag har givetvis lyssnat in alla ESC låtar, och jag tänkte dela med mig av mina tankar. Jag kallas för Christer Björkman junior.

 

Först och främst så tycker jag att det är bra att det inte är så vansinnigt kortkort och urringat som det varit tidigare år. Då hade alla brudar extremt korta klänningar, och det var bara ett enda sexistiskt kalas. De jag med en gång reflekterat över är Polen som har en video som i princip enbart innehåller bilder av pattar, Vitryssland har en video som går ut på att en snubbe sjunger, och en tjej omar sig omkring honom. Israel har tagit över Beyoncés svarta bodys. Årets tema verkar istället vara- HUMOR! Till exempel, Lativas "Cake to bake".

 

Min favorit är utan tvekan Österrike. Det är en väldigt bra låt, en otrolig sångare. Men det bästa av allt. Han är transa. Med långt hår, klänning- och helskägg. Jag kan inte mer än älska denna låt! Den är riktigt riktigt bra som låt dessutom, så jag tror starkt på Österrike som vinnare. En annan favorit är Island. Jag tror inte på dem som vinnare, men däremot så är deras video härlig med en hög med pride-flaggor. Jag funderar lite på vad Ryssland kommer att säga om det? Jag tror inte att det kommer att vara några regnbågar på scen, men det är i deras video. Deras låt är ganska härlig också, de låter som The Offspring. Maltas är fin också, den hedrar första världskriget.

 

Grekland låter väldigt likt någon annan låt som jag inte kan komma på vilken bara. Polen får en diss för sin video, men låten fastnar direkt på hjärnan! Rysslands låt är katastrofaliskt dålig.

 

Känner ni inte för att lyssna på varenda låt i sin helhet så finns det en video med ett sammandrag på Youtube.

Det är kallt, och sterilt. Väggarna är vita, och i knät har jag min svarta stickade halsduk. Som vanligt så pillar jag på den, drar i det lösa luddet och tvinnar det mellan mina fingrar. Jag sitter i ett rum på sjukan, och mitt emot mig sitter en läkare. Han har buskiga ögonbryn. Det är det enda jag minns av hans utseende. Jag tror mest att jag tittade ner i mitt eget knä under besöken. Han gav mig braiga mediciner, det är jag glad för. Men det är obekvämt att sitta där. Mitt emot honom, i den svarta läderfåtöljen som klibbar mot mina ben.

Vid varje besök frågar han mig om jag hade någon fästman eller friare. Jag svarar nej. För varje gång han frågar så blir jag mer och mer irriterad. Jag berättar att jag aldrig sover. Det känns som om han stannar upp, och han kommer på ett kul skämt. Jag hoppas i varje fall att det är ett kul skämt, där borti Stockholm, där han egentligen bor. Jag vet att han bor där, det har han berättat. Tillsammans med sin fru och två eller tre döttrar. Han säger att "den man som gifter sig med mig kommer att ha det bra. Speciellt om han är bonde, för då är det bra att ha en fru som kan hjälpa till på gården tidigt på morgonen." Som kan koka kaffe till honom, tänker jag.

Jag skrattar lite, och ler. Tittar upp på en vansinnigt ful tavla som hänger på väggen. Det är någon slags teckning av ett läppstift.

 

Nästa gång han frågar om jag har fästman så får jag lite nog. Jag vill resa mig upp, höja rösten, Skrika "I´m into girls", eller träd, eller öar, eller vad som helst. Varför sitter denna människa som jobbar inom vården, och öser normer över mig? Varför är det bra om en man väljer att gifta SIG med mig? Kan inte JAG få välja det? Eller VI tillsammans? Jag vill inte vara någons hjälpreda, jag vill reda mig själv. Jag vill inte vara ett offer för normen. Jag är så glad att jag är vintage-samlare som faschineras av den gamla kulturen, men att jag inte följer den som begränsar kvinnor.

Kanske ska jag nu gå och ta på mig en rutig flanellskjorta, en keps med "ODAL"-tryck, in med en snus under läppen och gå ut och hugga lite ved. Som tilltugg- en folköl.